Karolina

Jag ska få fara och spela beachvolley ikväll. Detta är en så viktigt händelse att det får ett alldeles eget blogginlägg ;) Skulle jag få fara och spela fotboll också en gång före jag åker iväg skulle det vara fantastiskt. Men jag tror inte det blir av. Viljan är stor med dagarna oc hmöjligheterna få. Men jag är nog nöjd ändå.

Jag hinner också ha ett gradumöte med min handledare före jag far iväg. Skulle jag ha varit lika aktiv med mitt graduskrivande som jag varit den senaste månaden skulle jag ha varit klar för länge sedan. Men isåfall skulle jag troligtvis inte varit så här länge i Åbo heller, och att jag varit här är ingenting jag ångrar.

Idag skickade jag in gradun. Bara den preliminära versionen, men iallafall. Om en vecka åker jag till Sydafrika. Stockholm-London-Doha-Johannesburg. Jag ska få vara i Afrika i över två månader. En dröm jag haft i flera år går äntligen i uppfyllelse. Eller får jag verkligen åka? Jag har planer. Jag tror att jag vet var jag kommer att vara. Men sist och slutligen vet jag ingenting. Jag har ingenting att säga till om egentligen. På nyheterna säger de att att Nordirland och Skottland har stängt sina flygfält igen. Tänk vad en vulkan väldigt långt borta, kan ställa till med mycket kaos. Det är tänkt att vi ska mellanlanda i London. Hur det ser ut i London om en vecka har jag ingen aning om. För bara en månad sen skulle jag ha gått helt sönder ifall jag inte skulle ha fått åka då jag planerat. På något underligt sätt känner jag mig ganska lugn nu ändå. Det är liksom inte hela världen fast det inte blir som jag tänkt. Jag tror nog att Gud har kontroll på allt, oberoende hur det blir. Jag vill gärna åka. Och helst nästa onsdag. Det är inte på det. Men hur det än blir så kommer det nog att bli bra. Även fast jag inte kommer iväg just då jag planerat. Men jag räknar nog fortfarande med att kunna åka iväg om en vecka.

Igår började jag tänka på fotboll. Jag blev nog lite ledsen när jag insåg att jag inte kommer att få spela i sommar. Det var ett härligt gäng och med en härlig stämning jag avslutade säsongen ifjol. Jag skulle gärna spela i sommar igen. Men allt har sin tid. Den här sommaren är det dags för något annat. På ett sätt är det tråkigt, men ändå riktigt skönt att sluta när det är som allra roligast. Eller sluta vet jag inte om jag gör. Jag tar bara ett mellanår. Nästa år och framtiden vet jag ingenting om.
Jag ska iallafall få uppleva fotbollen på ett anant sätt i sommar. Förhoppningsvis kommer jag att få möjlighet att få heja på mitt röda lag under någon match isommer, ifall jag råkar vara i Purmo någon passlig helg på sensommaren. Men den andra stora upplevelsen kommer nog att få vara i Sydafrika under fotbolls-VM. Det kommer nog att få vara en upplevelse i sig. Sen är planerna att fara och se en match också. Jag tror nämligen mig ha biljetter till en av kvartsfinalerna. Jag vågar ändå inte riktigt tro att jag faktiskt ska få fara och se en match under ett så stort mästerskap. Den match jag ska se, har jag tänkt att Brasilien och Holland ska spela. Det måste bara se till att spela enligt mina planer sina i gruppspel och 16-dels finaler först ;)

Annars går livet vidare. Jag hade en angenäm valborgshelg. En vän på besök från tisdag till söndag förgyllde flera av mina dagar. Övriga vänner här i trakten sätter också guldkant på tillvaron.
I mändags grät jag flera gånger än vad jag gjorde på hela 2008 och 2009 tillsammans. Egentligen inte över något speciellt. Mest för en massa olika saker som jag aldrig gråtit för förut. Under några år tillät jag mig inte att gråta. När jag sen började tillåta mig kunde jag inte. Jag hade nämligen stängt av den funktionen på något sätt. Men i måndags var jag ledsen för tusen olika saker. Och det kändes ganska skönt att få vara det.

Och jag kan nog bara konstatera at tjag bor i ett hem där det verkligen är service på högsta nivå. Jag blir serverade te i min favoritmugg i siffan. Jag blir uppassad med varmchoklad en heltvanlig onsdagskväll och jag får sätta mig ner till färdiglagad mat de flesta kvällar. Det måste nog finnas någon som tycker om mig åtminstone.

Måndag: Sushikväll och senare även bastubadande män på besök.
Tisdag: Över facebookial aktivitet som urartade i mer och ännumer hysteriska skrattutbrott.
Onsdag: Etmeddaskaffi med fastlagsbullar
Torsdag: Filmkväll i pojkryymi
Fredag: Roadtrip till Karis
Lördag: Volleyboll och MANuaryfest
Söndag: Det traditionella söndagskaffet, allmän slakadag och bastu.

Det slog mig för några dagar sen, att för exakt ett år sedan så bodde jag ju faktiskt i Vasa och hade just inlett mitt auskulteringstid. Då kändes det som att vårterminen skulle bli oändligt lång. och ifall jag skulle överleva ända till 19 maj, så skulle det sannerligen firas. Nu när man har allt bakom sig så känns det som att det inte alls var så jobbigt egentligen. Men det blev nog många sena nätter och många tidiga mornar med lektionsförberedningar och föreläsningartrots allt. Det var en väldigt lärorik vår. Kankse inte så mycket på ett pedagogiskt sätt som på ett personligt. Jag lärde mig mycket under den våren. Jag tvingades växa. Och det var hälsosamt. Mycket har hänt på ett år. Jag är starkare idag än vad jag var då. Nu skulle det inte kännas lika jobbigt att göra auskulteringen igen, som det kändes då. Ändå är jag tacksam för att jag har den över. Men det var nog en bra vår trots allt. Och det var nog ändå en speciell samhörighet som jag kände med de andra auskultanterna. Inte bara i min ämnesgrupp, utan också med de andra grupperna. Och våren på Brändö var nog riktigt rolig den också. Jag fick vara med om mycket roligt på kråkfjärdsgatan under den vårterminen. Under hela min studietid har jag haft förmånen att få bo med fina människor. Ni är värda guld.

Detta ska att bli mitt livs bästa år. Jag har bestämt mig för det. Detta år är ett år som har förutsättningar. Visst finns det saker som suger i vardagen ibland och allt är inte frid och frökd. Men allt det bra väger så mycket tyngre.
Det finns många saker jag ser fram emot detta år. Större och mindre äventyr och utmaningar. Jag är väldigt inspirerad just nu. Inte för allt, men för mycket.

Jag vågar börja hoppas. Jag slutar heller aldrig att förundras över hur fantastiska en del människor kan vara. Jag vågar inte alltid tro att jag faktiskt får ha det såhär bra. Ibland är jag rädd att allt snart kommer att ta slut. Det finns så mycket annat som bara har varat en tid.

Jag blir lika rörd att varje gång när jag märker att det finns människor som gör saker enbart för mig. Den senaste veckan har det gällt så stora saker att jag fortfarande inte riktigt vågar tro att det är sant.

på facebook läser jag att mitt fotbollslag börjar med träningar igen. Plötsligt börjar jag sakna fotbollen. Och laget. Jag vet inte alls var jag kommer att befinna mig i sommar ännu, så jag vet inte ens om jag har möjlighet att spela. Hur som helst fick jag ha en bra fotbollssommar förra året som jag fortfarande är tacksam för.

Jag kom till skolan först efter kl 15 idag. Och det känns helt okej. Vårt palats hade besök av en reporter från Radio Vega idag. Hon hade hört om vårt kollektiv och läst om det på internet och ville komma göra ett reportage om det. Det var en riktigt trevlig dam som gästade vårt hem och deltog vid vår lunch. Givande diskussioner hann vi sedan ha i vårt vardagsrum över varsin stor kopp latte också. Det är trevligt med folk osm kommer på besök.

Nu borde jag väl återgå till graduskrivandet. Inspirationen varierar från dag till dag. Just nu känns det ganska bra.

Jag borde sova. Jag gick egentligen redan och lade mig, men i brist på sömn steg jag upp igen. Jag har haft en bra första vecka i Åbo. JAg trivs fortfarande jättebra i mitt hem och jag är tacksam för alla de fina människor som vi fått ha som gäster. 

Året 2009 började i Vasa. En stad som också skulle vara mitt hem fem månader framöver. Ny stad och nya människor skulle bli del av min vardag. Auskulteringstiden var en tid jag delvis fasat för innan. En tid som var allt ifrån jobbig, tung och ångestfylld till rolig, lärorik, styrkande och intressant. Det var en vår som gav mig massor med erfarenheter och en vår då jag fick och tvingades växa. Gemenskapen och samarbetet med de andra auskultanterna var viktig. De satt i samma båt. Otaliga är de koppar kaffe och stänger choklad som intagits i datasalen eller nere i caféet under vårterminen.
 Tiden med mina då nya kämppisar på kvällarna var också både viktig och rolig. När jag kom till en ny stad och hade ett ganska intensivt schema, så varken orkade jag eller hade lust att börja engagera mig i mycket annat program. Då var det guldvärt att dagligen få umgås med goda vänner utan att behöva lämna hemmet.

Jag hade förväntat mig en tung och jobbig vår. Delvis blev den det, men inte alls i den grad jag hade förväntat mig. Dessutom så fick jag på något konstigt sätt alltid en paus från studierna och möjlighet att göra något helt annat, när jag mest behövde det. Två resor till Lappland hann det blev. Hur de lyckades passa in i läseordningen är ännu något av ett mysterium. Men två rikgti riktigt roliga resor blev det, men två riktigt riktigt härliga gäng. Människor jag inte alls kände, och människor jag inte kände särskilt bra, men båda dessa resor kom nog som gåvor från himlen. Att få skida, åka snowboard, skratta i timtals, umgås och allmänt bara ha det alltför bra. Vissa stunder är det lätt att vara tacksam.

Sommaren präglades mest av fotboll. Denna sommar var det faktiskt roligt att fara iväg till träningarna så gott som varenda gång. Mycket berodde det kanske på att jag inte jobbade så mycket denna sommar och kände att jag hade tid, men fotbollen i sig själv var rolig den också. Roligt att kunna vara med på riktigt, efter många år av skiftesarbete. Roligt att få spela med just de tjejer jag spelade med. Även fast jag under vissa stunder kunde känna frustration, när det inte gick som jag ville, så var nog fotbollen viktigt för mig denna sommar. Att få cykla iväg till Åvallen var bra både fysiskt och psykiskt.

Jag hade redan under våren bestämt att jag skulle åka tillbaka till Åbo till hösten. Jag hade antagit att antagligen så bor jag ensam i en studielägenhet tills jag bli klar. Men ibland blir det inte som man tänkt sig.
Och denna höst har varit så mycket bättre än vad jag någonsin hade vågat hoppas. Plötsligt efter en del om och men och så inser jag att jag ska flytta in i ett kollektiv med människor som jag inte känner särskilt bra. En av dem hade jag aldrig ens träffat tidigare. Och plötsligt bor jag i ett palats och verkligen stor trivs. Människor som ser, lyssnar, tjänar och bryr sig. Och tanken att jag får vara en del av detta hem gör mig tacksam ännu idag. För mig har det på många sätt och vis varit väldigt lärorikt, uppbyggande och helande att få bo just där jag bor och jag är så otroligt tacksam.

Under hösten hann jag med en resa till Danmark för att hälsa på bästaste Malin. Sex fina dagar i Köpenhamn och Århus fick jag spendera. Att få resa med Emma var också ett stort nöje.

Fyra bröllop och en begravning. Det var saldot för 2009. Ett fint och värdigt avsked av min morfar för bara n¨gon dag sen. Att få avsluta året med ett jättefint bröllop där två härliga människor får varandra är ett bra sätt att avsluta ett år på och att börja ett nytt.

Det är med mycket glädje och stor tacksamhet som jag ser tillbaka på de människomöten jag fått ha under det gångna året. Många är det minnen som kommer att värma mitt hjärta gång på gång. En del långa djupa samtal, men också små uppmuntrande ord har flera gånger lyst upp en hel dag för mig. Ni har betytt mer än ni någonsin kan ana. Så mitt varmaste tack till er alla för att jag fått ha er i min bekantskapskrets under året som gått och förlåt för alla de gånger jag varit, jobbig, irritera(n)d(e) eller allmänt svårförståelig. Tack för at tjag fått vara er vän ändå.
Vill avsluta med orden från en sång som jag vill ta med mig in i det nya årtiondet och samtidigt önska er alla ett riktigt gott nytt år. Må det bli er till glädje.

På dig min Gud förtröstar jag,
när oro skymmer min morgondag,
för jag vet du är trofast emot mig.
När svårigheter omger mig,
är jag ändå trygg hos dig
för jag vet att du aldrig lämnar mig.

Är det natt eller dag Herre på dig förtröstar jag.
Gud du är alltid nära mig, ingen förändring finns hos dig,
du är den samme igår och idag och i evighet.
Du är min framtids säkra grund
du som står fast i ditt förbund
min klippa är du allsmäktig Gud jag ärar dig

Jag kom hem från Åbo på kvällen 22 december. For på bio med syster och bror och konstaterade att filmen jag bestämt mig för att inte tycka om var riktigt bra. Men så var det ju inte heller första gången denna höst som jag tvingas att ändra åsikt. Eller jag har inte ändrat åsikt, men jag har konstaterat att vissa saker som jag inte tycker om, undantagsvis kan vara riktigt bra vid vissa tillfällen. Denna höst har detta mest varit frågan om mat.

Jag står fortfarande fast vid att det finns en massa mindre goda ingredienser som jag egentlgien aldrig skulle äta, men som när de tillreds av vissa personer blir alldeles fantastiskt gott. Hur har jag då märkt detta, för jag brukar ju inte äta det jag inte tycker om? I de flesta fall, speciellt i början hade jag ingen aning om vad det var jag åt. Det var först när jag konstaterat att det var jättegott, som kocken/kockarna avslöjade vad rätten egentligen bestod av.
Detta är bara en av de miljöskador jag fått under hösten.

När jag kom hem till Purmo, kunde jag konstatera att flera saker av höstens basvaruförråd saknades i hemmet i Purmo. Så det blev att åka in till staden med mor för att rätt till situationen. När jag sedan på julaftonsmorgon står och skär upp mina rotsaker, så konsterar jag att husets knivar inte alls är vassa nog. Detta problem blir det också till att årgärda. Konstaterar sedan att knivvässaren inte är den bästa och att det nog blir att införskaffa en ny sådan till hushållet.

När latten sedan är gjord av den nyinskaffaade espresson, konstaterar jag att ingen mugg är stor nog. Inte ens de två vita som jag brukar tycka är stora när jag i somras satt på balkongen och såg på solnedgången.

Men egentligen är jag nog bara glad att många av mina vanor och uppfattningar om olika saker gått i kras eller förändrats denna höst. Jag har haft fyra bra månader i Åbo och jag har lärt mig massor. Både mekansika, praktiska saker, men också mera om vad det innebär att vara människa och vad gemenskap verkligen är. Att få leva och umgås med dessa människor har varit både helande och uppbyggande. 

Varje kväll är en fest. Igår bjöds det på fyra rätters middag. Och inte heller denna gång behövde jag tillreda maten själv. Under denna höst har jag fått lika många nya smakupplevelser som jag fått sammanlagt under de tidigare 25 åren. Dessutom har människorna  fråga lyckats göra jättegod mat av råvaror som jag inte alls tycker om. För det mesta får jag reda på vad som finns i maten först efter att jag ätit den och konstaterat att det var jättegott!! Men det kan jag bjuda på. Att mina matvanor och en stor del av mina matuppfattningar har rubbats totalt under denna höst är nog inte det värsta som kunde hände. Det har faktiskt varit riktigt sunt.

Älskade palatsmedlemmar! Hur många timmar glädje har inte dessa människor skänkt mig under den hösttermin som nu lider mot sitt slut.
Jag och Anna satt och skålade i varsit glas cider medan vi såg på film igår över den lycka att vi faktiskt bor just där vi bor. Om man varje vecka kan glädjas över samma sak så är det något som är värt att vara tacksam för.

Ett långt, djupt och väldigt givande samtal med en annan palatsmedlem här om kvällen var något jag uppskattar mycket. Vilken gåva att ha människor i sin omgivning som faktiskt bryr sig och som orkar sitta och lyssna och diskutera i flera timmar fast klockan är mycket. "Får jag be för dig?" är en fråga med mycket djup i. Ett tecken på att man verkligen önskar någon välgång. Gång på gång blir jag förundrad över hur fantastiska människor jag faktiskt får ha i min bekantskapskrets.

En annan kämppis diskade undan och städade upp allt i köket som jag egentligen skulle göra. Jag var bara så trött så jag skulle sätta mig ner i fötöljen och göra den lite senare. Men när jag sen kommer tillbaka är köket skinande rent. <3

Sedan jag flyttade hit i slutet av augusti har det aldrig varit tråkigt att vara hemma. Jag har lärt mig mycket. Både genom att se och få uppleva. Människan är nog skapad för gemenskap..

Min morfar tog lungt och stilla sina sista andetag för två dagar sedan. En snäll och godhjärtad man med en lång livsvandring bakom sig. Han skulle ha blivit 92 i februari. Ännu för knappt en månad sedan kunde han bo hemma själv. Jag hade hoppats att jag skulle ha hunnit hem och träffa honom på jullovet, men så bev det inte. Kvar finns  dock många ljusa minnen av en ödmjuk man.

En god vän jag inte sett på evigheter befann sig på snabbvisit i Åbo igår. Tillsammans med två andra vänner hann vi sitta och tala i drygt en timme, före han måste bege sig iväg till tåget. En timme är en väldigt kort tid att diskutera. Speciellt nät det är människor som det är fruktansvärt roligt och givande att diskutera med. Det skulle nog ha behövts många timmar till. Men jag är tacksam för den timmen jag fick.

När jag sen väl kommer hem står det sju män i mitt kök och tillreder dagens middag.
Har jag tidigare sagt att jag tycker om mitt hem?
Middagen är nästan klar, så det är i princip bara att sätta sig direkt till bordet. Och än en gång fick jag intaga jättegod mat. Jag kan nog gladeligen diska och plocka bort efteråt, de dagar jag får komma hem till färdiglagad mat.

Vetskapen om att männen njuter av bastun medan jag själv får sitter i soffan och vara på facebook en stund skänker också glädje.

Att senare på kvällen få erhålla massage för såväl axlar som fötter bekräftar att jag nog har det bra ställt och att lilla jag får känna alldeles underbara människor.
Att än en gång varit upp alldeles för länge, ger mig inte det minsta dåligt samvete en kväll som denna.

då jag fick vakna till ett julmysigt palats med en massa juleljus, då jag fick njuta av att hinna sitta och läsa en bra bok i en halvtimme med en kopp te före det var dags att bege dig till skolan, då jag fortfarande glädjs åt den snö och kyla som hittat till Åbo och då jag planerar att vara jätteeffektiv och skriva en massa på grdun.

Detta är också sista hela dagen med just denna kollektivuppsättning. Det känns sorgligt att tänka att just vi fem aldrig mer kommer att sitta i sofforna i palatset och dricka te och spendera en kväll tillsammans mera. Åtminstone inte på en väldigt lång tid. Men världen och nya äventyr kallar. Det är väl så livet är.

Detta är dagen som Herren gjort. Låt oss på den fröjdas och vara glada.

Eftersom jag har den ärofyllda posten finans- och diskmaskinsminister i vårt kollektiv, så är jag tacksam för att vi har en diskmaskin. Eftersom vi är fem personer som bor tillsammans och det nu som då även befinner sig andra personer kring vårt middagsbord eller personer som kommer på eftermiddagskaffe, är diskmaskinen nog en gåva från ovan.
När vi igår hade ett trettiotal gäster på middag som intog både förrätt, efterrätt och dryck så var jag nog mera tacksam än vanligt att vi faktiskt har en diskmaskin. Så där matematiskt sätt borde det bli ganska mycket disk efter en sådan grupp människor. Men på något märkligt sätt så gick allt jättesmidigt.

Smidigt, är nog annars ett ord som väldigt bra beskrev vår hanukkafest/middag igår, men också hela vårt boende i höst.
Bara tanken om att att vi ska duka bord för 30 personer i vårt vardagsrum, kan ju få en att fundera på vad vi riktigt håller på med. När man sen inte heller har någon aning om hur många människor som faktiskt kommer kan de också vara svårt att planera. Under kvällen fick jag höra om man bjuder in en människor till ett tillställning på facebook och en viss mängd meddelar att de kommer, så ska man multiplicera denna mängd med 1,8 för att få det riktiga antalet.
Hur som helst så flöt allt på riktigt bra, och hur vi lyckades hitta bord och sittplats åt alla är lite av ett mysterium, men allt gick helt enkelt smidigt. Efter att ha lyckats få en middag att räcka i flera timmar utan att bli uttråkade så var alla mätta och belåtna. Tack till mina underbara kämppisar som gjorde maten och till alla som hjälpte till med iordningställandet.

Sist och slutligen så var det ett trettiotal underbara människor från fem olika världsdelar som hittade till vårt hem. Jag ser det som en stor rikedom att få känna folk från andra länder och kulturer och det var en ära att få ha dem som gäster i vårt hem.
Temat för kvällen var Hanukkah. En judisk ljus och tacksamhetshögtid. Och under kvällen hann de flesta dela med sig av olika saker som de är tacksamma över i livet.

Där en bra stund efter midnatt när endast de mest uthålliga gästerna fanns kvar och pojkarna var färdig med sitt bastubadande blev vi damer serverade champagne i soffan till musik. En gemytlig avslutning på en gemytlig kväll. Tack till alla som bidrog till den fina gemenskapen, varma atmosfären och förgyllde kvällen med sin närvaro. Och det största tacket av alla går till Gud som gett oss allting i överflöd och som ger oss möjligheter att få ordna sådan här kvällar med underbara människor och som ständigt finns vid vår sida.

Julen närmar sig med stormsteg. Dock har ingen julstämninginfunnit sig ännu. Jag känner varken för att dricka glögg, lyssna på julmusik (där dock bara en bråkdel av utbudet duger) och inte ens för att äta pepparkaksdeg eller choklad. Dock tycker jag det är skönt att sitta i fönstret brevid elljustaken på mornarna och njuta av mörkret. Eller egentligen är det väl ljuset i mörkret jag njuter av.
Men ingen större skada skedd att jag inte har någon julstämning. Julen närmar sig oberoende.

Jag har nog en hatkärlek till julen tror jag. På ett sätt är jag alltid jätteförväntansfull samtidigt orkar jag inte alls med allt onödigt extra stohej kring den. Och alltför många gånger har det inte blivit som jag önskat.
Jag kan inte säga att jag ser fram emot julen. Men jag fasar inte för den heller, vilket jag gjort en del år. Mest är den bara. Visst finns det flera moment som jag tycker om och upplever väldigt angenäma, men sen finns det också andra saker.

Det som jag dock ser fram emot just nu är att få fara och skida. Skidåkning är nog en underskattad men fantastisk sport. Men åtminstone här så lyser snön med sin frånvaro. Hade dock inte väntat mig något skidföre här i Åbo heller, men lite snö på marken brukar det ju nog ändå vara lite nu som då.

Borde nu återgå till mina studier inför morgondagens tent.